Bitterfittan....

Hej!
Nu har det vart riktigt jobbigt ett tag, känner mig deppig och har gråtit till och från i dagar. Det känns hopplöst och orättvist. Att alla utom jag blir gravid och får sina kärleksbarn! Jag vill också! Inser att jag kanske låter som en bortskämd snorunge, men det är så jag känner.

Samtidigt är jag jätte glad för mina vänner och familjs skull så det handlar inte om missunnsamhet heller utan helt enkelt jag vill ha vad de har.

Jag har förutsättningarna för att kunna ta hand om ett barn, vi har det ordnat ekonomiskt vi har ett stabilt, sunt och underbart förhållande och vi skulle bli bra föräldrar och vi verkar inte kunna få barn, medan pundare som inte kan ta hand om sig själva föder barn efter barn som de inte klarar av att ta hand om.... orättvist.

Jag ber om ursäkt för mitt bittra inlägg, ska försöka undvika att bli en bitterfitta men det är inte lätt.
Nu börjar snart en ny vecka med ny kraft och nytt mod.
Ska försöka komma igång med träning vet ju att det är bra för mig, och varför ska det vara så svårt att göra det som är bra för en? ibland känns det som att jag omedvetet straffar mig själv... hmm nu har jag vart ledig för länge det märks för då börjar tankarna snurra... Den här veckan ska jag försöka tänka mindre och fokusera på annat i alla fall till på torsdag då jag ska till Dr.

Vill faktiskt berätta en god nyhet också, ibland blir man förvånad. Min pappa har tjatat i många år på barnbarn men jag har alltid svarat att det kommer när det kommer. Men han har inte gett med sig utan fortsatt att tjata så en dag i höstas fick jag nog och berättade som det va och sa att han kan sluta tjata nu för vi jobbar på det och det tar den tid det tar. Till saken hör den att pappa och hans förra fru genomgick IVF för många många år sedan som inte lyckades. Jag misstänkte att pappa kanske kunde förstå men har vart rädd att säga något. Idag i alla fall så ringer han och vi pratar en stund sedan frågar han hur det går med allt och jag fattar inte vad han menar förns han säger ja det där med barn. Jag vill gärna höra hur det går för er.... Hör och häpna han är den som frågar detta... ingen annan för de är så rädda att röra vid ämnet... jag berätta precis som det var och han lyssnade utan att säga något särskilt och det var så skönt att bara kunna säga det till någon som man vet lyssnar förstår ni vad jag menar? Han säger att han villveta vad som händer och jag ska ringa honom på torsdag efter läkarbesöket.

Pratade med mamma igår och hon vill knappt prata med mig om det för som ni som läst tidigare inlägg så vet ni att mamma inte är så lätt att handskas med... hon säger att hon inte vet vad hon ska säga, men jag svarar då att hon behöver inte säga något utan bara lyssna och försöka förstå... men då börjar hon bara med sitt jag det kommer när du minst anar det och men du tänker för mycket på det.... Sedan ringer hon mig och klagar och gråter om banala saker och fattar inte när hon försöker starta bråk och jag säger mamma jag klarar verkligen inte av sånt här nu hon lyssnar inte utan fortsätter... för i hennes ögon kan ingen må sämre än hon...

Oj Oj Oj va långt detta inlägg blev, men jag antar att jag behövde skriva av mig lite...